Hoppning och utveckling

Det är väl ingen hemlighet direkt utan jag tror de flesta märkt att jag inte direkt hoppar Abbe just nu utan överlåter det till Therese istället (även vår medryttare får gärna hoppa). Det beror egentligen på tre saker som alla påverkar varandra. 
 
  1. Jag känner mig ringrostig och känner att jag inte ger honom helt schyssta förutsättningar i och med att så fort hindret kliver över bebishöjd så tycker jag att det känns stort (=jag rider dåligt)
  2. Abbe är inte hoppad så mycket så det i kombination med min ringrostighet ger inget fantastiskt utgångsläge
  3. Abbe "suger" inte på hinder
 
Abbe är inte hoppad så mycket i sitt liv. Han har startat 1m men han blev hjälpt varje cm på vägen vilket gör att han förväntar sig hjälp hela tiden = han har inte kunnat tänka själv, svårt att hålla en jämn galopp med jämna språng etc. Därför har vi backat bandet och hoppar just nu bara sådana övningar som är gynsamma för hans utveckling i längden vilket i det här fallet är mycket gymnastik, serier, övningar för jämna galoppsprång och att han ska bli lite mer explosiv och framåt till hinder. 
 
Jag har haft svårt att vänja mig vid att Abbe inte suger på hinder, han ser jätteglad ut, tycker det är roligt, blir pigg och framåt men man får ingen känsla av att han suger mot hinder, att han är med på noterna eller lite sådär: target locked! Jag förstår att alla hästar inte är sådana och han kommer troligen inte bli sådan men det har gjort mig osäker att rida på hinder. Jag får så många frågetecken: ser han hindret, tänker han hoppa det, är han med mig?! Detta sätter käppar i hjulet för mig. Jag inser att jag kommer få lära mig att leva med det och han är otroligt rolig att hoppa, väldigt schysst på hinder och löser det mesta så det är inget stort problem. Tanken är dock att Abbe får träna några gånger till med Therese, så att han får goa språng i kroppen medan jag håller mig till minihinder och bommar så länge för att bara hitta en jämn känsla och få flyt. Sen kommer jag givetvis börja hoppa igen, med Therese på marken. 
 
Så summa sumarum: det är verkligen inte Abbe det är fel på utan bara mig. Jag försöker göra det så bra som möjligt för honom för att han ska få gott självförtroende. 
 
Ungefär de här scenariona hinner jag spela upp i mitt huvud. Här kommer pessimisten. Tänker alltid "västa scenariot" och det är sällan gynsamnt. Men snart, då jävlar.